ni vet jag har den där känslan
den där obehagliga och sorgsna känslan
den kallas ensamhet

nu när jag sitter här
frusen och lite småfebrig
med darrande händer
och tårar rinnande ned för mina kinder
så känner jag
den där känslan vi alltid försöker undvika

känslan av att inte räcka till
inte till någon
och just idag så känner jag så

jag saknar en bästa vän
det är konstigt
men det är ett stort tomt hål inom mig

och jag undrar
om det någonsin kommer kunna fyllas igen