jag kan inte förstå att det har gått ett helt år
sen slutet mellan oss började, jag förstod inte då att jag skulle må så dåligt att jag vid vissa stunder allvarligt funderade på attbara springa ut framför en bil eller något
jag trodde aldrig att jag skulle gråta mig till sömns i flera månader, att jag skulle visa min svaghet i skolan och gråta det är så olikt mig. jag släpper aldrig in någon i onödan, aldrig.
jag trodde aldrig att det var möjligt för mig att sluta äta, jag åt aldrig någonting. Ljög om att jag hade ätit för mina föräldrar, för det gick bara inte. Tuggorna växte sig bara större och större och jag fick inte ner någonting, då vägde jag blott 50 kilo.

Det började som ett vanligt bråk, vi var alltid sådär du och jag. Bråkade som fan och sa onödiga saker för att sedan bli sams igen. jag älskade de stunderna då vi blev sams, jag älskade när du bad om ursäkt och hur du såg på mig. Men den här gången blev det annorlunda, jag var i hultsfred(en fredag) på kinan med maja, ellinor, elin och tobias och jag smsade dig när vi skulle hem och bad dig sova hos mig så vi kunde bli sams. Men du svarade bestämt nej och fortsatte att göra det. Jag tänkte nog att du skulle ändra dig, imorgon är vi sams igen. Jag trodde ALDRIG att du skulle kunna lämna mig, för jag visste hur du kände att jag var den enda, det märktes så väl på dig.

söndagen kom och ingenting var som förut du vägrade prata med mig. din pappa hämtade mig och jag åkte för att prata med dig. När jag kom dit märkte jag att allt hade förändrats, du såg inte sådär på mig längre du visste inte vad du ville och du visade inga känslor. Vi stod där utanför ditt hus, det var kallt men jag svettades som bara den för jag var så nervös. Jag kommer ihåg att jag vände mig bort med tårar i ögonen och sa att jag inte orkade, att jag inte orkade prata.
du sa att vi var tvugna att prata, du ville försöka men du visste inte om det skulle fungera.
jag fick nytt hopp som jag nu önskar att jag aldrig fått.

På måndagen var du inte i skolan, på kvällen var din syster i virserum. Din pappa, hennes kille och din bror skulle till gymmet så hon och jag gick en långpromenad och pratade om allt. Hon smsade dig och fick reda på att du varit hos henne på dagen, du skrev att du inte ville ha mig mer men du kunde inte säga det till mig?

Jag bröt ihop när jag insåg att du inte ville ha mig mer, det är den värsta känslan jag har upplevt.
du hade alltid varit så självklar, mitt enda val och jag ditt enda val. Jag skulle aldrig kunna tänka mig dig med någon annan och att gå vidare fanns inte i min hjärna.

På vår två-årsdag sa du att allt fanns kvar, du ville ha mig igen. Jag ångrar att jag låtit dig komma tillbaka till mig så pass många gånger, det har bara gjort allt värre.
såklart gick det bara sämre, vi funkade inte längre. jag var nästan rädd för dig när jag var hos dig och vågade inte göra minsta fel för då kanske du skulle lämna mig, senare blev det precis så.

Jag pratade med dina föräldrar i fredags, dom blev glada att se mig och dom har alltid tyckt om mig. Det blir jag glad av att höra. Dom frågar mig om jag fortfarande väntar på dig, och dom säger att det är svårt för dig att du inte kan prata med mig. Du sitter fem meter bort vid ett bord och låtsas inte se mig. Jag kommer på mig själv med att undra, hur fan kunde det bli såhär? Hur fan kunde det gå från en kyss till att inte kunna prata med varann. Jag är tårögd när jag står där och jag frågar om din nya tjej. Dom säger att hon liknar mig i sättet, att hon är snäll och gullig men dom tror fortfarande på oss två, dom säger att jag ska ge dig tid att mogna. En dag kommer ni kunna prata med varann igen.
Dom ger mig det där dumma hoppet, hoppet jag hatar som jag levde på så länge. jag orkar inte hoppas

Det har gått ca två månader sedan jag hade kontakt med dig sist, så lång tid har det aldrig gått utan att vi har pratat. Jag vet inte hur jag känner, om jag gått vidare helt. Jag tänker på dig ganska ofta, men det gör inte så ont ibland kan jag till och med le och skratta åt våra minnen. Minnas allt det roliga, minnas dig som min absolut bästa vän, den person jag älskat högst av alla. Jag tror inte jag älskar dig längre, jag tror du har gjort mig för illa för att jag ska kunna älska dig, älska den du har blivit.
jag vet inte hur många gånger jag drömt om att du ska komma krypandes tillbaka och säga att du älskar mig, jag kan inte ens räkna antalet gånger. Jag önskar jag kunde ge dig samma smärta som du gett mig, samtidigt önskar jag dig lycka trots att jag inte vill det.

Ibland känns det fortfarande svårt att andas, svårt att ta sig upp på morgonen och svårt att somna. Men nu för tiden kan jag kolla åt ditt håll utan att behöva vara rädd för att falla ihop av smärta, det är som att jag passerat en gräns då jag inte riktigt orkar bry mig längre. Du har kanske blivit vanlig för mig?

jag vet själv, att du alltid kommer finnas inom mig. Som min första kärlek, som någon betydelsefull person som gav mitt liv stor mening under två år. En person som funnits där för mig genom allt men samtidigt orsakat mig största möjliga smärta.

En liten del av mig kommer alltid att tillhöra dig, men jag kan leva nu.
det förtjänar jag
att leva
jag har redan förlorat för mycket tid på att inte göra det.