jag har känt dig i sex år av mitt liv
sex år med glädje, sorg och en jävla massa minnen
och det gör ont i mig idag när jag måste skriva denna text, men jag måste tänka på mig själv den här gången

de stunder jag delat med dig min vän är näst intill obeskrivliga
att förbjudet smyga ut och sätta oss på ert tak en stjärnklar natt, dricka och prata om livet
det är något obeskrivligt med sådant
en känsla man inte riktigt kan ta på, något  som bara finns där inne i bakhuvudet. och som aldrig lär försvinna

men tankarna jag hade då om dig, tankarna jag hade för några månader sen. Och tankarna jag har om dig idag , ser helt olika ut.. när jag ser på dig nu. så ser ja inte dig som min vän, och jag tror att jag aldrig mer kommer kunna göra det heller. När jag ser på dig nu, så ser jag en främling. Jag känner inte dig längre
ditt snack gör mig så jävla förbannad, och det är svårt för mig att inte gå fram till dig och berätta hur jag känner
det tar mycket kraft av mig varje dag att bara försöka skita i dig

men jag har börjat glömma dig nu, eller jag kommer aldrig glömma dig så
för vår vänskap var för evigt
men jag är inte längre ledsen på grund av dig som jag var förut, i början
nej jag har försökt att inse att jag klarar mig utan dig och att dina lögner förstör mig

det är sorgligt att säga det här,
men let's face the truth

Du blir aldrig mer min vän