våra vägar korsades för två år sedan, nu syns inte spåren av lycka längre
dom har vi sopat igen på vägen
och vi har ersatt dom med snedsteg och olika viljor
nu skiljs våra vägar en gång för alltid
du ska åt ett håll och jag åt ett annat
och på långa avstånd kommer vi aldrig att fungera
det förstår väl du också?
det är så sorgligt, jag har aldrig insett det
att en dag så är du bara borta och då har jag inget mer att hämta
jag förstår att du måste ta steget
att du måste kämpa för det du vill och lägga oss åt sidan
jag förstår dig så väl, för jag hade gjort samma sak
men jag vill inte förstå och jag vill inte släppa taget
det känns som att jag är född för att leva med dig
att mina sekunder här i livet ska delas med dig
men lyckan vart tog den vägen?
finns det någon liten chans att vi kan ta oss tillbaka?
vända oss om och sopa igen alla spår av olycka och börja om på nytt?
nu när du försvinner finns det ingenting kvar
jag är helt ensam, men ensam är stark eller hur var det?
älskling vart tog vår tid vägen?
allt försvann så fort