FAN att jag saknar dig så jävla mycket
i snart två år har du varit en väldigt stor del av mitt liv, väldigt till och från på sista tiden men fortfarande en stor del
och i snart tre månader har det varit över mellan oss, en känsla som inte riktigt går att förklara
jag kände nog att nu fick jag nog, det gick liksom inte att vara ledsen jämt och  leva på dom där små obeskrivliga stunderna (för i slutet kom dom allt mer sällan) utan det dåliga övervägde det bra skulle man väl kunna säga
jag frågar mig själv varje jävla dag, vart på vägen allt gick fel? men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på det vet jag för det hände något på vägen, små förändringar stegvis dag för dag mellan oss
vi vet precis hur vi ska bete oss mot varandra för att få som vi vill, vi vet varandras svagheter men även styrkor
och tro mig INGEN kan få mig att må så bra som du kan när du verkligen vill
men samtidigt så finns det ingen som kan få mig att må så dåligt som du kan göra
du vet precis hur du ska be dig åt för att såra mig, du vet vad som får mig ledsen och det använder du, tyvärr
någon stans på vägen tröttnade vi nog på varandra på ett plan fast på ett annat plan så kunde vi inte vara utan varandra

ibland när folk frågar vad som egentligen hände så säger jag " vi var för olika" men ibland tror jag ändå att det beror på att vi var för lika, vi var väldigt olika fast ändå väldigt lika på ett annat sätt. jag vet att ingen i världen förstår mig, mig och mina känslor (jag tror inte riktigt jag förstår själv) men två år är en jävligt lång tid, och du har betytt mer för mig än någon annan kille kommer att göra.

jag hatar dig samtidigt som jag älskar dig
och ibland kan jag hata mig själv för att älska dig

du kommer alltid betyda mest