jag minns det som igår, där stod du blott elva? år gammal, hand i hand med din mamma. du hade blont långt hår och lite utstående tänder, en smilgrop i kinden och en blå nalleryggsäck. jag ser hela bilden framför mig, den kommer alltid upp framför mig när jag tänker på dig min vän. jag kommer ihåg hur vi gick där, ner mot slöjden. hur vi gick över bron och jag såg på dig och jag visste, då visste jag att du skulle bli en vän för livet. Det kändes redan då, redan efter några minuter visste jag, och så rätt jag hade. Jag minns att jag hjälpte dig med något på slöjden och det ledde till att vi började prata och det har jag inte ångrat en sekund, och kommer aldrig göra heller. För du har gett mig så mycket som vän, jag kan inte ens beskriva alla otroligt fina stunder med dig. de flesta är obeskrivliga

den nästan bästa minnet med dig om jag nu ska vara tvungen att välja, är sommaren mellan sjuan och åttan. det var slut mellan dig och oskar och mellan mig och rikard och det var bara du och jag. Jag kommer ihåg att vi bara umgicks med varandra under två veckor, vi praktiskt taget bodde hos varandra. och vi turades om vart vi skulle sova, ibland hos mig, eller hos dig eller i stugan. Det var två bra veckor, nästan dom bästa i mitt liv. Vi gjorde allt och ingenting, vi solade och badade och PRATADE. det bästa av allt var när vi skulle sova om kvällarna. hur vi tryckte ihop oss i samma lilla 90 säng, öppnade fönstret på vid gavel och såg sommarhimmelen där ute. och där låg vi i flera timmar och bara pratade, vi gick igenom varenda detalj av våra liv och delade dom med varann. dessa två veckor är mitt finaste minne med dig, och det försvinner inte. även om jag ibland skulle vilja att det gjorde det. just för att jag inte orkar tänka på hur allt blev sen

den här sommaren förändrades allt, den skulle bli vår sommar, den bästa jävla sommaren i världhistorien! men det gick så jävla fel, så jävla fel. och för din och min del blev det den värsta tänkbara sommaren någonsin. jag har inte träffat dig ensam en enda gång sedan festivalen. och sommaren har bara försvunnit, på en sekund var den borta känns det som. Det har aldrig funnits tid eller ork för att sitta ned och prata med varandra och reda ut alla misstag. Men jag har varit så arg ledsen och besviken så det har inte gått för mig, jag har bara velat radera dig ur mitt liv

detta är en sak som tagit jävligt hårt på mig, och under denna sommar har jag stött på så mycket problem. och jag har tagit det mycket hårdare än vad jag brukar göra. och jag har kommit på varför och det är för att du inte är vid min sida och hjälper mig igenom det. Innan har du alltid funnits där, jag har kunnat ringa närsomhelst och du fanns där för mig. och jag hoppas att jag var likadan mot dig. och nu, då finns du inte där. i alla fall inte på samma sätt. du säger "du kan alltid prata med mig, jag finns alltid här för dig vad som än händer" men stämmer det verkligen? vi har inte kunnat prata normalt på flera månader och att falla in i samma prat igen skulle säkert inte fungera.

något som gjort mig så otroligt ledsen är alla dina lögner, att du inte har det modet och det förtroendet för mig så att du kan berätta sanningen för mig? utan jag ska få behöva höra sanningen ifrån alla andra. det tål inte jag. jag vet att jag inte varit perfekt och sådär men jag har inte ljugit för dig. det är den saken som fått mig att tröttna på dig. för jag orkar inte bli sårad hela tiden, det är därför jag försökt att sluta prata med dig. och glömma dig som vän.

men det är svårt att glömma sex år av ens liv på några månader
jag läste att det tar ungefär halva tiden att komma över någon av så länge man känt personen.
så i princip borde jag glömt dig om tre år ?
det kan inte stämma

för jag vet det , du vet det alla vet det
detta är något som håller i längden
detta är för livet
detta är vänskap
även om man inte alltid ser den så finns den där

och kanske någon dag om vi kämpar, ger och tar.
så kanske kanske vi kan komma tillbaka dit vi en gång var

och jag hoppas, och jag tror.
att vi kan klara det

magdalena johansson,