Hur länge har jag legat här, jag tror jag slutat räkna dygn nu
har jag gråtit så mycket, eller inbillar jag mig bara att allt omkring mig är blött
det kanske är sömnbristen som lurar mig, för jag minns inte när jag sov riktigt sist
jag kommer på mig själv allt oftare med att hålla andan
det känns som att jag måste tänka på att andas, det kanske beror på smärtan i bröstet som jag inte riktigt orkar alltid. Som att liksom testa om det onda går över om jag slutar andas ett tag
det funkar aldrig, och till sist så kommer andetagen igen vare sig jag vill eller inte
har jag ätit idag? Igår? Jag minns inte när mamma tjatade på mig sist, hur smal jag blivit och hon grät och sa, bad mig att försöka äta något att jag inte kunde fortsätta såhär och hon vill inte förlora mig
förlåt mamma, lilla älskade mamma. Förlåt men jag kan bara inte
det är som att tuggorna bara växer i munnen, smaklöst och formlöst
jag vill inte äta, jag spyr bara upp det sen igen
och jag älskar att ligga där på kvällen, känna revbenen genom huden mer och mer
känna hungern göra sig påmind, men förtränga, förtränga det är allt jag gör nu om dagarna
förtränga dig, ditt skratt, dina kyssar, ditt sätt att säga att du älskar mig
tårar, så många tårar. För vadå?
Hur länge har det gått nu, några månader? Sen du sa hejdå
jag kommer inte ihåg, för det är borta, allt är borta
men ändå så inbitet, inristat i mig för alltid.


En dikt jag skrivit, om den värsta tiden
den tiden då jag mådde som alla ord i dikten beskriver
jag är så jävla glad rent ut sagt att jag kommit ur den tiden en gång för alla
att jag har universums finaste vänner som stöttar mig och finns där hela tiden
utan er vore jag inte här idag, allvarligt talat..då hade jag fortfarande varit kvar i samma tid.