idag är det julskyltning, en utav mina favorittraditioner. har alltid älskat stämningen, alltid.
förutom förra året, den enda dåliga julskyltningen någonsin

efter dig, någon månad efter dig bara. jag hatade att se all stämning alla glada, för du brukade gå där med mig och vara glad. hålla mig i handen, pussa massor på mig sen hem till mig och mysa. Men inte denna gången.Jag gick med mamma och hade svårt att bara gå, det där tomma i mig bara värkte, som att det inte fanns någonting kvar. Det var som att jag kämpade med att bara hålla ihop mig själv, att inte gå i tusen bitar.
Jag kunde knappt hålla mig för gråt när jag gick där, så jag sa åt mamma att jag frös och ville hem.
Satte mig i bastun, ensam hemma. Och bara skrek, skrek så det ekade i hela huset. För jag har aldrig haft så ont, grät i flera timmar tills det inte fanns någon gråt kvar.

jag ska aldrig mer må sådär, det har jag lovat mig själv. håll de som kan såra dig på avstånd så behöver du aldrig må sådär igen.
idag ska jag gå med mamma igen på julskyltningen, och jag tycker bara det är mysigt. Det finns ingenting hos dig som jag vill ha , som jag känner att jag saknar. Du är och förblir den som förstörde allt.

vet inte varför jag skrev allt detta, men skriva av sig lite är alltid skönt.
nu ska jag ha en bra söndag och en mysig första advent :) hoppas ni också har det.