Jag måste skriva av mig, för min egen skull. Ni som hatar detta med mig, läs inte och bli inte arga på mig för detta är bara för mig själv egentligen, som en dagbok fast lite mindre privat.

Jag mår inte bra, psykiskt. Detta med min kropp och vikt finns ständigt i mina tankar, minst 20 gånger om dagen tänker jag på detta, mår dåligt över detta, skäms över mig själv. Denna sommar har varit allt annat än hälsosam för mig, jag äter ständigt onyttiga saker och aldrig förr har min kropp förändrats så mycket. Jag har i princip alltid kunnat äta vad jag vill utan att gå upp, utan att det syns på mig. Men nu, nu när det blivit så extremt mycket onyttigt så syns det, så jävla väl.
Vart jag än kollar på mig själv ser jag fett, mer mage, mer lår, mer rumpa, mer överallt och jag mår dåligt varje gång jag ser på mig själv, mår dåligt när jag ser hur jag brukade se ut, hur andra ser ut. Det värsta av allt är att allt är mitt eget fel, jag är den enda att lägga skulden på som förstört någonting som är så pass viktigt för mig och som jag bryr mig om. Jag vill inte se mig själv i spegeln längre, inte vara med på kort. Tyck att jag överdriver tyck att jag är dum i huvudet men som jag sa innan så är detta MINA åsikter om MIN kropp inte någon annans.

Jag vet att jag ska börja vara nyttig i höst, om två veckor rättare sagt. Sluta med allt onyttigt och träna som en galning men jag kommer inte att förlora allt fett på min kropp på en dag, två dagar, en vecka, en månad, två månader..nej det kommer att ta massvis med tid och energi och beslutsamhet. Och för varje muffins, choklad, chips, godisbit jag stoppar i mig desto mer måste jag träna och ändå sitter jag där i slutet av dagen och äter något onyttigt, något som absolut inte behövs på min kropp.

Jag skrattar när jag inte kommer i gamla byxor längre, gamla shorts osv. men inombords får jag panik och vill helst bara gråta, jag vill bara se bra ut och kunna vara nöjd med mig själv, vilja se mig själv i spegeln och tycka att jag ser snygg ut på kort så som jag brukade tycka.

När jag skriver så inser jag själv att det någonstans inte står rätt till i huvudet på mig, att jag inte borde ha sådana här tankar med tanke på hur "normal" min kropp är, jag hatar ordet normal det känns som ett slag i ansiktet. Jag vet inte när jag blev sån här, när mina tankar om mig själv blev så strikta och ibland sjukliga..
På ett sätt vill jag bara säga åt mig själv att skärpa mig, att lite extra fett inte är så farligt men å andra sidan är det allt jag tänker på och det enda sättet att få bort de tankarna är att göra något åt saken..

Inbördeskrig
Det värsta med att slåss med mig själv är inte att jag skadar mig
Det är att jag inte vet vilken sida jag vill ska vinna.