Det är den dagen idag, då man tänker lite extra på allt det där med kärlek som jag annars undviker så mycket som möjligt. Kärlek, vad är det för mig? Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt, kärlek för mig var alltid du även om det troligen inte kallas kärlek av människor med normala förhållanden. Den där dagen då man lyssnar lite extra på alla kärlekslåtar med töntiga men ändå rätt sanna texter, just nu spelas takida- reason to cry på repeat. En låt jag nötte sönder efter dig, en låt som då beskrev precis hur det kändes, precis hur jag mådde och som än idag efter så lång tid får mig att tänka på dig. Det är det enda jag vet, den enda upplevelsen av kärlek jag har, det enda fina att tänka tillbaka till, den enda som gör ont att tänka på för länge.
Du, killen som förändrade allt, förändrade mig både till det bättre och det sämre. Aldrig har jag mött någon som du, the one that swept me off my feet, tog mig med storm. Samtidigt den som krossade mig, sparkade på mig när jag redan låg ner(inte bokstavligt) fick hela min tillvaro att gå i kras. Som att krossa en spegel i tusen bitar, precis som när du förstörde det lilla jag hade kvar efter dig. Det är så konstigt att jag hela tiden hoppades, väntade och hoppades med hela mitt hjärta att du någon dag skulle ringa, smsa, stå utanför min dörr vad som helst och säga de där orden som skulle göra allting bra igen, även att jag visste att inga ord i världen kunde göra allting bra igen, aldrig någonsin. I över ett år väntade jag på den där dagen, den kom aldrig. Aldrig på riktigt, ibland fanns du där fyllde upp det där tomrummet inom mig med dina ord men sekunden efter tog du tillbaka allt, strödde salt i mina sår och verkade bara njuta av det. Så länge levde jag på de fina orden, så snabbt glömde jag de elaka, förnekade hela tiden det som var så tydligt i alla andras ögon, hur du var mot mig. Att jag accepterade, att jag tog emot, att jag kunde strunta i alla mina vänner för dig, ljuga för alla mina vänner för att träffa dig, för min familj och även för mig själv gör mig fortfarande besviken på mig själv.
Dig, dig, dig så länge det handlat om dig i mitt liv, så många dagar jag kunde lagt på annat, så många dagar jag kunnat leva istället för att gå under, så många dagar jag aldrig får tillbaka.

När jag pratar om kärlek med andra, så inser jag ofta att jag tänker på ett helt annat sätt. Ett annorlunda sätt som baseras på den enda kärleksupplevelse jag haft, en upplevelse jag gärna skulle sluppit. Jag säger inte att du inte gav mig kärlek, jag har känt på riktig kärlek det har jag. Men på ett annorlunda sätt. Kärlek som baseras på svartsjuka, ilska och bråk. Kärlek precis som den inte borde vara. Så vad är då kärlek för mig? Ärligt talat än så vet jag inte det förutom detta, detta fina som blev mitt helvete i över ett år. Jag längtar tills jag på riktigt kan beskriva kärleken, känna den som den borde vara.
Det jag har nu är kärleken till min familj och mina underbara vänner som jag uppskattar lite extra idag för allt de gör, att de bara finns där. Jag älskar er ♥