Har precis läst igenom min blogg, från början till slut speciellt den svåra tiden. Vad jag har förändrats.
När jag läser känns det så långt borta att jag upplevt sån smärta, hur jag var som person jag är helt annorlunda nu. Hur jag kunde hata mina föräldrar ibland för att jag inte fick träffa dig, hur jag kunde förstöra mig själv om och om igen genom att släppa in dig och sedan låta mina vänner laga mig bit för bit varje gång. Jag var så jävla självisk, en självisk jävla barnunge förra året. Jag hatar den personen som jag läser om, jag hatar när jag ser hur jag skrivit öppet att jag skulle vilja dö, hur jag klagar i varje inlägg och beter mig som allt handlar om mig. Visst jag var heartbroken, jag fick kämpa för varje andetag utan dig men det gav mig ingen rätt att bete mig som jag gjorde.

Jag minns när jag åkte med en buss som gick igenom Målilla, som gick förbi vägen in till ditt hus, hur jag fick vända mig om med tårar i ögonen och stirra på andra sidan gatan tills vi åkt förbi för att jag inte skulle bryta ihop på bussen. Hur jag satt varje dag på bussen dit och hem och smågrät för mig själv, svalde gång på gång för att försöka få bort den tjocka klumpen i halsen, kröp ihop till en liten boll när jag skulle sova och kvävde mina skrik i kudden. Den värsta tiden jag upplevt, helt klart men fortfarande så är det till stor del mitt eget fel. Det kanske är dags för mig nu när det gått så pass lång tid att inse att jag gjorde detta mot mig själv. Visst det var du som sa allt, behandlade mig illa men det var jag som lät dig göra det. Hade jag klippt alla band första gången och aldrig sett mig om igen kan jag slå vad om att jag hade kommit över dig snabbare, inte slösat bort ett helt år på att må dåligt över dig och inte leva på riktigt. Jag hade kanske kunnat läka bättre, kunnat vara mottaglig för annan kärlek, kunna släppa in någon och gå vidare. För det går inte nu, du har förstört eller rättare sagt jag har själv förstört mitt eget förtroende för kärlek, för att ge någon en chans.

Jag är glad att jag är annorlunda nu, att jag förhoppningsvis inte är lika självisk och att jag bryr mig mer om andra, speciellt min familj och mina närmsta vänner. Jag är gladast över att jag mår relativt bra, att jag har vänner värda att bry sig om och en familj som får mig att må bra.

Jag tänker aldrig mer bli den jag en gång var.

Luddigt inlägg med konstiga tankar såhär på kvällskvisten-check!