Det här med att jag börjat gå på LCHF trots att jag anses vara "smal" (vad den definitionen nu betyder) är någonting som många undrar över. Varför jag som egentligen inte lider av någon slags övervikt, och kanske i ren hälsosyn inte skulle behöva förlora fem eller tio kilo, vill gå på en så kallad diet.

Here's the deal..Jag har alltid varit relativt smal, kunnat äta i princip vad jag vill och inte bry mig så mycket om konsekvenserna. När jag var mindre fanns det inga konsekvenser av mitt ätande, det spelade i princip ingen roll vad jag åt, jag gick inte upp någonting. Men någonstans på vägen började det komma konsekvenser, min kärlek till sötsaker, diverse onyttigheter och mat gav spår på utsidan. Nu ska jag inte säga att jag blev tjock, för tjock har jag nog aldrig varit men jag kunde inte längre stoppa i mig precis vad som helst utan att ändras alls.

Grejen var, att jag brydde mig inte riktigt om de där extra kilona, lite tuttar, rumpa och lovehandels har väl ingen dött av, och vem får inte dubbelhaka på bilder tagna underifrån? Jag var faktiskt ganska nöjd med att vara en av dom tjejerna som hade kurvor, som hade något att ta på..men någonstans på vägen tappade jag den där känslan, känslan av att vara nöjd med det jag har och att göra det bästa av det. Istället blev jag någon slags matmissbrukare som frossade mat och diverse onyttigheter ibland och i nästa sekund tränade frenetiskt veckor i streck och räkna kalorier som en galning.

Jag vet inte vad det var som fick mig att tappa det där självförtroendet (om vi nu ska använda den slitna termen), kanske var det några extra kilon till, några brustna hjärtan eller ökat intresse för träning & hälsa omkring mig.. ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte, troligtvis beror det på allt. Nu för tiden ser jag bara det negativa, spegeln är min bästa vän och min värsta fiende och för någon som hela sitt liv kunnat äta precis vad som helst utan att påverkas blir det jobbigt när det plötsligt gör det en dag.

Mitt största problem är nog mina förväntningar på mig själv, allt måste vara perfekt.. att jag äter en choklad när jag pluggar ser jag som ett misslyckande istället för att se det som hjälp för att orka plugga till en jobbig tenta. Mina ögon ser ofta det som inte riktigt finns heller, efter en chokladkaka ser mina ögon att min mage vuxit till det dubbla i spegeln trots att det troligtvis inte finns någon förändring alls och jag får panik.

Panikångesten är nog det värsta, att ha som enda tanke i huvudet när man somnar hur man ska kunna kompensera den där chokladkakan genom att resten av veckan knappt äta, hur jag ska kunna kompensera den där middagen som jag ska äta med några vänner ikväll genom att inte äta något annat på hela dagen. Kompensera, det är det det mesta handlar om, hur ska jag straffa mig själv för mitt dåliga matbeteende? Jag blir aldrig nöjd med mig själv.

För att jag ska bli nöjd med mig själv, har jag valt att testa den här "dieten" om man nu kallar det så, och jag hoppas väl på att gå ner några kilo och träna och se bra ut till sommaren ja absolut. Jag vet att de flesta som läser detta (om några orkar ta sig igenom texten) kommer att tycka jag är lite smått störd, visst det kanske jag är men jag kan inte vara den personen som klagar på hur jag ser ut och inte gör någonting åt det, försöker göra någonting åt det. För en gångs skull, vill jag kunna se mig själv och vara nöjd, detta är bara för mig, inte för någon annan.