Idag är en sådan dag då jag avskyr mig själv, hur jag är som person och att jag alltid ska förstöra allt fint som någonsin kommer nära mig.

Jag vill bryta ihop, lägga mig under täcket en vecka och gråta för hur jävla patetisk jag är som människa och äta glass direkt ur B&J kartongen och blanda salta tårar med söt glass. Jag vill resa mig upp, se mig i spegeln och ge mig själv en smäll på min rödgråtna kind och säga med lugn röst "skärp dig, nu räcker det"

Sen vill jag, slänga all glass jag har, boka in mig på träningspass sex gånger i veckan och börja ta hand om mig själv på riktigt, träna ur ilskan jag känner ibland över att jag är den jag är och försöka bli en bättre människa och rätta till mina brister, en gång för alla.

Jag hinner inte bryta ihop, inte nu inte idag, men det kommer troligtvis komma. Eller så skippar jag bryta ihop- skedet och går direkt till att förändra mig? Bli en bättre människa?

Jag antar att tjusningen med att misslyckas gång på gång är att man får en tydlig bild av sina egna brister. Att man får bryta ihop och sedan försöka plocka upp bitarna och bygga samman sig själv igen på något sätt.