Är det inte ganska fantastiskt att när man hittar sig själv på botten, när man helst skulle vilja dricka tequila i en vecka för att slippa känna någonting, slippa känna alla misstag och snedsteg man tagit... så finns det människor som gör sitt yttersta för att dra upp dig ur din avgrund, försöker rädda dig från dina värsta tankar om dig själv genom att finnas där trots att man inte bett om det.

I två dygn nu har jag straffat mig själv, tänkt på allt om och om igen för att ge mig själv så mycket smärta som möjligt, för att jag tycker jag förtjänar att må dåligt och ha ångest för hur jag kan vara som person.

När man är så pass självdestruktiv,( som man egentligen inte behöver vara för det är inte hela världen som rasar samman) så är det skönt att veta att det finns människor som backar upp dig, försöker lindra din smärta och ta bort dina skuldkänslor.

Jag är väldigt tacksam att jag har några sådana människor i min närhet, som försöker få mig att må bättre som gör att jag orkar hålla uppe en fasad. Ni är värda guld.